#Metoo är i sanning en revolution. Många menar till och med att uppropen (från över tjugo branscher i Sverige) är den största samhällsomvälvning de upplevt. Ofta är det äldre personer jag hör uttrycka sig så, vilket säger en del om det som varit.
”Uppropen bekräftar vad vi redan vet och täpper till truten på de flesta antifeminister, som gjort motstånd till den så kallade ‘genusdebatten'”, som Hanna Gustafsson skriver på Genusfolket. #Metoo-rörelsen har också satt frågan om intersektionalitet i ett helt nytt ljus.
”Jag vill att män slutar kvotera in män. Särskilt de män som säger sig vara emot kvotering eftersom det är orättvist mot män”, poängterar Linnéa Claesson i en krönika för Aftonbladet. Istället vill hon att ”flator tar plats i Regeringen och romska kvinnor i Riksdagen”. Hon önskar ”fler bögar som kommer ut i fotbollsallsvenskan”, ”personer med funktionsvariationer som får tala om vad de behöver” och att ”alla andra ska lyssna”.
”Jag vill veta varför mycket av det här låter märkligt, verkar osannolikt, är omöjligt […] Jag vill att människors lika värde ska vara en realitet och inte en ihålig princip. Jag vill ha representation – på riktigt. Inte förrän vi är representerade i maktens korridorer utgår all makt från folket”, skriver hon.
Frågan är om kraften från #metoo-vrålen kommer eka tillräckligt länge för att revolutionera arbetsmarknaden, rekryteringsprocesserna, representationen i Riksdagen och inom domstolsväsendet?
Kritiken mot förändringsvindarna har hittills dämpats av framgångsvågorna, men det finns ett motstånd och det utspelar sig inte bara på ledarsidor eller via kändismän på Twitter. Jag hör flera vittnesmål från arbetsplatser runtom i landet där (främst) kvinnor, som öppet tar ställning, hånfullt avfärdas som ”godhets-samariter” eller beskylls vara ”stalinister”. Män är arga och kräver svar från enskilda kvinnor under hotfulla förhållanden. Har vi lyckats oskadliggöra patriarkatet så pass att detta är att betrakta som en ”sista dödsryckning” eller har vi en rejäl backlash att vänta? I så fall behöver vi (som vanligt) stå redo med de bästa argumenten.
När SVT:s Aktuellt undrar om #Metoo ”gått för långt”, till exempel, utgår de från att vi har en fullt fungerande rättsstat som riskerar att raseras. De belyser inte att 88 procent av alla anmälda våldtäkter aldrig leder till fällande domar (BRÅ 2016), att domstolarna friar förövare med ibland absurda argument som ”de slutade när hon började blöda” eller ”han trodde hon sov och visste inte att hon var rädd”.
Vissa kritiker vill inte heller se att män som sexuellt trakasserat kvinnor på arbetsplatsen tillåtits göra detta, inte sällan med arbetsgivarens beskydd. ”Han bara är sådan. Vänj dig.” Är det rimligt att prata om ”rättviserörelser som gått för långt” mot den bakgrunden? Nej, snarare är det ett tecken på nästintill oförlåtlig naivitet och okunskap.
Jag tror dock att vi står inför en samhällsförändring, precis som sju av tio svenskar, och hur den förändringen utvecklar sig är upp till vår förmåga att samarbeta. Det är viktigt nu att vi ser möjligheterna den kommer med. Jag tror att en social omfördelning av makt och inflytande behöver gå jämte en materiell omfördelning av resurser och trygga(re) anställningar.
Särskilt vi inom vänstern behöver lämna skyttegravarna i kriget om ”klasskamp mot intersektionalitet”. Aldrig har vikten av organisering, mot ett gemensamt mål, varit mer aktuell och i den kampen ryms allt från jämställdhet på arbetsplatsen till transkamp och rättvisa löner.
Kanske bevittnar vi starten på en nyvaknad arbetarrörelse där vi blir aktiva inom fackförbunden, lär oss om våra rättigheter och förstår kraften i att vara många?
Precis som för kvinnorna under rösträttskampen kanske gårdagens utopi är verklighet imorgon.
Inlägget Kan #Metoo väcka nytt engagemang i arbetarrörelsen? dök först upp på Politism.
